Scouting startas

1907 samlade Robert Baden-Powell, general i brittiska armén, 20 pojkar på Brownsea Island utanför Englands sydkust till det som skulle bli det allra första scoutlägret och det som brukar ses som scoutrörelsens födelse.

Baden-Powell hade arbetat som militär i över 30 år när han efter många år i bland annat Indien, Afghanistan, Väst- och Sydafrika återvände till England. Han var inte ensam om att, i tidens anda, oroa sig för den unga, manliga befolkningens ”andliga och fysiska svaghet”. Han beskriver hur han såg ”tusentals pojkar och unga män som var bleka, smalbröstade, kutryggiga, trista typer som ständigt rökte cigaretter och som ägnade sig åt vadhållning”. Baden-Powell ville skapa en meningsfull fritid åt de här pojkarna, men han ville också göra dem redo för att gå ut i strid.

Det var först senare som scouting blev en friluftsrörelse. Med inspiration från sin tid i det militära, började han skissa på en idé till en pojkscoutorganisation. Med hjälp av scouting skulle unga män bli goda medborgare och få chansen att utveckla sina personligheter. Begrepp som plikt, lydnad, lojalitet och laganda var centrala och det fanns en tydlig militär prägel.

Lägret på Brownsea Island var ett sätt för Baden-Powell att testa sina tankar i verkligheten och 1908 publicerades Scouting for Boys, med undertiteln a handbook for instruction in good citizenship (i svensk översättning 1910), där han samlade sina idéer om scouting. Samtidigt gav han sig också ut på en föreläsningsturné över hela landet. Och plötsligt var det många som ville bli scouter. Tre år efter lägret på Brownsea Island fanns det över 100 000 scouter i England och Skottland. Bara några år senare fanns scouting i alla världsdelar.

Scouting i Sverige

Under en båtresa i skärgården 1909 hittade gymnastikläraren och militären Ebbe Lieberath ett kvarglömt exemplar av Scouting for boys och blev intresserad. Han började översätta boken till svenska och startade 1910 en scoutkår, Riddarpojkarna i Göteborg. Det var Ebbe som officiellt tog scouting till Sverige, men det finns historier om pojkar som själva hörde talas om scouting och skapade egna patruller och försökte bedriva scoutverksamhet efter bästa förmåga.

Scouting för alla

De första kända försöken med flickscouting gjordes i Falkenberg redan 1910 och samma år startade ytterligare några flickscoutföreningar på olika håll i landet. Men inte förrän 1911 fick flickscoutrörelsen ordentlig fart. Det var tre flickor på Wallinska skolan i Stockholm, en skola för välbeställda och privilegierade flickor, som tog initiativet. De hade försökt få bli medlemmar i en pojkscoutkår och när de inte fick tillträde övertalade de sina lärarinnor att starta en scoutförening.

1913 startades Sveriges Flickors Scoutförbund (SFS) med Emmy Grén-Broberg som flickscoutchef. Programmet innehöll husmoderlighet, sjukvård, vildmarkskunskap, samhällstjänst och filantropi. Men trots programmets spretiga innehåll var flickscoutrörelsen en plats där man uppmanade unga flickor att utbilda sig och vara självständiga och där de fick öva både ledarskap och skapa nätverk.

Ända fram till sammanslagningen av flick- och pojkscouter – något som skedde främst under 60- och 70-talet och vid olika tidpunkt i de olika förbunden – var den svenska flickscoutrörelsen både stark och självständig. Man hade sina egna flick-scoutchefer, egna läger och kursgårdar, traditioner och sin egen litteratur.